Goty 2011: Årets bästa spel

Då var vi här då. Jag är både förvånad och inte förvånad över valen många har gjort. Vissa är väldigt väl motiverade. Men jag är förvånad och på gränsen till besviken att jag är ensam om att säga att detta är…

Årets bästa spel 2011:

Minecraft

Det knäppa med Minecraft är att det har hyllats till skyarna och redan blivit en kultklassiker innan det ens har släppts. Det känns som att många har glömt bort det redan, medan det har utvecklats och faktiskt under 2011 släppts som version 1.0.

Förutom att vara ett spel baserat på en genialisk idé som fylls i spelets titel, så är Minecraft en sak mer än något annat spel i år. Jag tänker faktiskt sträcka mig ännu längre här och säga att det är ett av de mest visionära spelen någonsin. Det har utvecklat mitt sätt att se på spel på en fundamental nivå, och ibland rinner den här blockiga världens glaciär av potential även in på hur jag beskådar själva livet.

Låt mig förklara. I ett fält någonstans mellan fysik, teknologi och filosofi finns det forskare som undersöker datorers teoretiska utveckling och deras förmåga att representera en verklighet. Det krävs ingen större fantasi för att se en superdator som har så fantastiska resurser att den kan framställa en simulation som ur mänsklig synvinkel är helt och hållet identisk med vår så kallade verklighet. Varje människa, varje minne, varje känsla, sandkorn, cell och subatomär partikel framställd av ettor och nollor i en superdators grafikminne. Och eftersom detta är en teoretisk framtid som i mitt tycke inte verkar särskilt osannolik, så måste man ju fråga sig själv: Vad är det som säger att vi inte redan är en simulation? Och framförallt, spelar det någon roll? Det är ju precis lika verkligt.

Minecraft är en värld där du tar block av olika former, och gör saker. Tänk om Minecraft 2 är ett spel där blocken i sig är byggda av block som du kan konstruera otroligt detaljerade mekanismer med? Vart stannar det? Men redan nu kan man bygga fantastiska saker. Du kan bygga något naivt och sött som jag gör när jag bygger tunnelbanesystem under jorden. Eller så kan du som andra Minecraftnördar bygga en dator i ett datorspel. Det finns till och med film på någon som har byggt ett rudimentärt datorspel i ett datorspel. Min meta-mätare står redan här över det proverbiala 9000.

En simulerad verklighet där du kan simulera ytterligare en nivå av verklighet. Skyrim, Deus Ex, Zelda och ni andra är ju jävligt söta alltså, men Minecraft är något som överstiger spel och blir något annat.

Det är den första alternativa verklighet jag har besökt.

Idag har följande bloggar skrivit om årets bästa spel: Spelkriget, Midnite Gamer, Sätrapöjk, Aftonstjaerna, Spelkänsla, Megazine, EmmyZ, Spelföräldrarna, Vill vara gamer, Slash dubble jump, QN2, Mediabloggen, Zejho, Spelmolnet, Kraid, Explewd, Spelvärldspareringar

Goty 2011: Årets näst bästa spel

Ett kvar efter det här. Några kanske kan gissa sig till vilket jag väljer. Årets tvåa är här tack vare en underbar fortsättning på en viktig speltradition. Mästerligt utfört och som en bal på slottet ska vara. Hade inte årets bästa spel kommit just i år så hade följande varit min givna etta.

 

Årets näst bästa spel 2011:

The Elder Scrolls V: Skyrim

När jag med uppspärrade ögon började mitt äventyr med min första karaktär, en Dunmer Rogue, och dödade den första råttan i Elder Scrolls II: Daggerfall. Det var då en livslång kärlek föddes till det här formatet och framförallt den här serien. Alla fantasyspel har jag vid något tillfälle jämfört med Daggerfall eller följande spel i serien. Till och med Baldurs Gate har jag som 16-åring betraktat med en drömsk suck och tänkt: ”Om det ändå var första-person… Som Daggerfall”.

Skyrim är det femte spelet i serien och det ger mig precis vad jag förväntar mig. Precis som tidigare sätt jag ut i världen med en väldigt lös och öppen bakgrundshistoria, och resten är mitt att fantisera ihop eller skapa själv. Sandbox-spel i allmänhet sätter igång något hos mig som skapar hälften av handlingen på egen hand. Jag föreställer mig hur min Redguard kom över vidderna upp till norr, att han lämnat ett mörkt liv bakom sig och nu försöker få en ny start. Att sådant dyker upp hos mig måste bero på att jag är en traditionell rollspelare från grunden, som verkligen älskar att ge kött på benen till en karaktär som bara existerar på ett A4 formulär. Här existerar karaktären istället i en vibrerande vacker spelvärld, där det höga gräsets sus och solens strålar är så omslutande att jag ibland helt glömmer mitt eget liv. Vore det mer omfattande än såhär skulle det vara skrämmande. Skyrim blir ett litet liv i sig tillslut, och att skapa något sådant utan en massiv multiplayer-värld är en enastående bragd som speltillverkare.

Det spelar ingen roll vilket Elder Scrolls det handlar om. Jag älskar serien av hela mitt spelarhjärta. Skyrim var ännu en vacker resa tillsammans med en livslång kamrat.

Idag har följande bloggar skrivit om årets 2:a bästa spel: Spelkriget, Aftonstjaerna, Midnite Gamer, Sätrapöjk, Spelkänsla, Slashdoublejump, Vill vara gamer, Megazine, Spelföräldrar, QN2, EmmyZ, Zejho, Mediabloggen

Goty 2011: Årets tredje bästa spel.

Det blir ju inte lättare ju närmre toppen man kommer. Redan här på plats nummer tre presenterar jag ett spel som egentligen är årets spel på flera punkter. Men det går inte hela vägen fram. Det saknar visioner och omfattning, vilket är det enda som trycker ner det till bronsplatsen.

Årets 3:e bästa spel 2011:

Batman: Arkham City

Låt mig först peka ut att jag tycker att Arkham Asylum är bättre. Det är tätare, mer stämningsfullt och förser spelaren med en fylligare bakgrund av Batmans värld. Arkham City däremot erbjuder spelaren fria tyglar, fler leksaker och samma känsla vid upplevelsen av en värld som förhoppningsvis redan är utforskad via en genomspelning av Arkham Asylum. Helst två.

Det är lite lustigt, för det jag helst vill prata om är Arhkam Citys brister. På något sätt är det så jag ser på ett spel jag verkligen gillar, speciellt en uppföljare. Men nu ska jag ju beskriva varför det är årets tredje bästa spel. Hur ska jag göra här? Hmm.

Om vi säger såhär. Arkham City är så bra, så välsmort, snyggt, lättspelat och ”motherfucking Batman” att jag inte stör mig på sakerna jag ändå registrerar som irriterande. Det lite frikostiga och ibland överdrivna manuset stör inte eftersom jag sitter med ett infantilt flin när jag straxt är förbi dialogerna och får spöa allt förutom livet ur hoper av Jokerns dräng-clowner. Och Jokern är ju där, med Mark Hamils röst, som vi redan har konstaterat är en perfekt fusion av röstskådespel och välskriven ärkeskurk. Catwomans risiga bitch-idealiserande går förbi med bara lite knorrande ur min mungipa eftersom jag straxt får flyga mellan hustak med hjälp av en piska. De uppmärksamhetskrävande sidomomenten rör mig inte i ryggen så länge mina combos är långa och snygga.

Batman: Arkham City är ren och skär spelglädje i mitt hjärtas superhjältes skruvade stad. Vad mer kan man be om?

Idag har följande bloggar skrivit om årets 3:e bästa spel: Spelkriget, Slashdoublejump, Midnite gamer, Spelföräldrarna, Sätrapôjk, Spelkänsla, Kraid, Vill vara gamer, QN2, Aftonstjaerna, Spelvärldspareringar, EmmyZ, Zejho, Mediabloggen, Megazine

GOTY 2011: Årets 4:e bästa spel.

Årets fjärde bästa spel är kanske ingen överraskning för er, men för mig är det högst ovanligt att ett spel av den här typen fångar mig på det här sättet. Bara det är ju värt en nominering.

Årets 4:e bästa spel 2011:

Dark Souls

Det första jag vill peka ut här är att jag fullständigt hatar svåra spel. När jag träffar på onödigt svåra partier blir jag ofta frustrerad och känner att min upplevelse avbryts av onödigt och repetitivt harvande. Jag har inga problem att förstå charmen i utmaningar, men personligen föredrar jag att få mina sega karameller i flerspelarlägen där jag kan mäta mig mot andra människor.

Så varför är Dark Souls årets fjärde bästa spel? Det är ju vidrigt svårt och ger inte en centimeter gratis till spelaren. Lustigt nog tror jag att det är just därför. Spelets svårighetsgrad är i fullständig harmoni med berättelsen på ett sätt jag aldrig upplevt förut. Jag är en odöd äventyrare fast i något som känns som en otäck dröm. Varken levande eller död kämpar man sig genom ett helvetes kval i jakt på sin mänsklighet, så varje gång jag känner en uppgivenhet integreras den med vad min spelkaraktär också känner. Jag respekterar verkligen detta. När jag i Uncharted 3 måste skjuta ihjäl 50+ kommandosoldater i en dammig källare känns det som ett irriterande farthinder. I Dark Souls reser sig mina nackhår när en jättestor svart riddare uppenbarar sig för att dräpa mig. Istället för att skrika åt TV:n så ler jag lite snett och försöker igen.

Att spelet får mig att känna så för svårighetsgrad är värt en placering i sig. Men det är också oerhört atmosfäriskt och delikat minimalistiskt i sitt sätt att förmedla berättelsen till spelaren. Jag kommer att återvända hit många gånger för att känna den unika känna svedan och värken som bara Dark Souls kan åsamka.

Idag har följande bloggar skrivit om årets 4:e bästa spel: Spelkriget, Mediabloggen, Spelföräldrarna, Spelkänsla, Aftonsjaerna, Vill vara gamer, Sätrapôjk, Peter Ahonen, Midnite Gamer, Megazine, Kraid, Slashdoublejump

Goty 2011: Årets 5:e bästa spel

Det var avsevärt svårare att rangordna de fem riktigt bra spelen jag spelat i år än jag trodde. Jag har gått igenom argument i huvudet och inser att listan skulle kunna ha vilket spel på vilken plats som helst, och jag skulle köpa det. Därför går man tillslut till det rent subjektiva och dömer efter vad som fastnat mest på min skärm. Vissa fick bara en genomspelning, andra spelar jag fortfarande febrilt, vilket får mig att fundera. När jag tänker efter så känns det som att GOTY 2011 lär mig något om mig själv som spelare. Listan har redan ett tydligt mönster. Men vi börjar med nummer fem.

Årets 5:e bästa spel 2011:

Portal 2

Barnslig fascination är ett ord jag tycker väl beskriver vad man känner inför den ibland hjärnknytande pusselfysiken i Portal 2. Man ler med hela ansiktet när man kommer på en skruvad lösning med portalerna och känner sig genuint smart, vilket är ett lysande bevis för Valves skicklighet. Deras sätt att leda spelaren och samtidigt vara helt osynlig är näst intill unik inom spelvärlden. Allvarligt talat så undrar jag om inte vissa lösningar jag kom fram till var helt mina egna och inte ens påtänkta av utvecklarna.

Som om inte det vore nog, så är Portal 2 nästan helt unikt i en annan aspekt, och det är förmågan att få mig att skratta. Gapskratta, till och med. När J.K Simmons levererar Cave Johnsons utomordentligt roliga repliker satt jag ibland och quickloadade fyra eller fem gånger i rad för att höra de igen. Stephen Merchant i all ära så tycker jag faktiskt Simmons är strået vassare här. Han har en komisk timing i sin röst som fyller karaktären Cave Johnson med liv.

For this next test we put nanoparticles in the gel. In layman’s terms, that’s a billion little gizmos that are gonna travel into your bloodstream and pump experimental genes and RNA molecules and so forth into your tumours. Now maybe you don’t have any tumours. Well don’t worry, if you sat on a folding chair in the lobby and weren’t wearing lead underpants we took care of that too.”

Tillsammans med grafik och kontroll som är nästan oklanderlig så borde Portal 2 kanske hamna högre upp, men där tänker jag stoppa saker som ligger mig lite närmare om hjärtat. Så det så.

Idag har följande bloggar skrivit om årets 5:e bästa spel: Spelkriget, Vill vara gamer, Spelkänsla, Aftonstjaerna, Midnite Gamer, Sätrapöjk, Sätrapöjk, Peter Ahonen, Megazine, Kraid, Zejho, Mediabloggen, Spelföräldrarna, EmmyZ

Goty 2011: Årets utvecklare

När det gäller utvecklare så känns det lite hugget och stucket vem man väljer. Alla brukar kunna bidra med något till gamingvärlden på olika sätt, om det så är teknik, estetik eller community. Så jag är lite subjektiv idag och pratar ur ett fans synpunkt.

Årets utvecklare 2011:

Capcom

Jag är kanske både lite subversiv och extra nördig när jag väljer Capcom som vinnare i år. De har inte tryckt utvecklingen framåt inom grafik som Team Bondi och CryTek och några av spelen de släppt har varit ganska tveksamma enligt kritikerna. Men på ett område, som råkar vara mitt favoritområde, så har de varit världsledande i år precis som de tidigare åren.

Spelen, Super Street Fighter IV Arcade Edition och Ultimate Marvel vs Capcom har bara en konkurrent inom fightingspelens värld, vilket är Tekken. Men även om spelen är suveräna så tycker jag att utvecklarna också involverar sig i scenen ganska föredömligt. Seth Killian, communitymanager på Capcom Unity har varit med och kommenterat på turneringarnas livesändningar samt anordnat stora events framförallt i USA för fansen inom communityt. Det är också han som namngett bossen Seth i Street Fighter. Även en av de större producenterna, Yoshinori Ono, är ganska flitig på att dyka upp på events och ge sitt stöd för scenen. Att de vinner är främst för att de som utvecklare ger ett stort stöd till en scen som inte är lika lukrativ som t.ex Starcraft och Call of Duty. Dessutom är spelen så jävla grymma och väl underhållna att man älskar Capcom ännu mer.

God tvåa: DICE

Frostbite 2 motorn är värd en andraplats. Hus och träd rasar i en hittils oöverträffad värld av fysisk realism. Mycket imponerande.

 

Idag har följande bloggar skrivit om årets utvecklare: Spelkriget, Midnite Gamer, Spelkänsla, Kraid, Megazine, Spelvärldspareringar

Goty 2011: Årets boss

Ska jag berätta när jag senast hade roligt under en bossfight? World of Warcraft. När jag spelar själv ser jag nästan alltid bossar som irritationsmoment och onödiga gropar i vägen på min fina resa genom spelet. Så rent gameplay-mässigt har jag inte så mycket att tillägga här. Jag njuter när man som del av ett lag spöar någon stor drake, och thats about it. Dessutom har jag inte kommit särskilt långt i Dark Souls.

Årets boss 2011:

Wheatley (Portal 2)

Därför väljer jag istället något föredömligt, roligt och silly. Även om han saknats i mina listor om spelkaraktärer och röstskådespelare så gillar jag både Wheatley och Stephen Merchant väldigt mycket. Det var inte en särskilt jobbig boss eftersom man vid det här laget var ett veritabelt geni med Portal Gun. Dessutom kände man sig underhållen hela tiden av röstskådespelet och manuset, samt att belöningen var stor nog för att ta sig förbi ännu en bossfight.

God tvåa: Galactus (MvC3)

Varför? För att det är motherfucking Galactus, okej?

Idag har följande bloggar skrivit om årets boss: Spelkriget, Megazine, Aftonstjaerna, Peter Ahonen, Midnite Gamer, Mats Nylund, Spelkänsla, Kraid, Explewd

GOTY 2011: Årets spelvärld

Spelåret 2011 bjöd på en hel del fascinerande resor genom alla möjliga spelvärldar. Drak-kryllande fantasyvärldar och superhjälte-späckade storstäder är bara några av favoriterna, men det är i huvudsak två som jag själv fastnat för. Baserat på spelvärldarnas potential så väl som förmåga att fängsla så ger jag er:

Årets spelvärld 2011:

Dead Space 2.

Nej, inte Skyrim. The Elder Scrolls härliga universum Tamriel har funnits länge nog för att vinna en handfull priser redan, och det mesta är redan skrivet. Istället tänker jag vända blicken mot något nytt. Jag har vid flera tillfällen sagt att ett av mina absoluta favoritscenarier är när något går väldigt snett på en rymdbas eller ett rymdskepp, och vad representerar det bättre än Dead Space-spelen? När vi först styrde vår tystlåtna hjälte Isaac Clarke genom USS Ishimura fick vi inte se allt för mycket av världen utanför. Vad vi lärde oss hörde vi eller läste i olika skeppsloggar, och personligen så blev jag fångad direkt. Jag ville lära mig mer.

När Dead Space 2 tillslut anlände var resan lika mycket inåt som utåt, då vi stundtals färdades genom Isaacs nu trasiga psyke, samt att vi fick utforska en ny och spännande rymdstation i den här dystra och blodiga rymdoperans universum. Just av den anledningen kändes Dead Space 2 väldigt tillfredsställande. Det är långt från årets spel, men jag fick veta mer om den mörka framtid av mänsklig rymdfärd som Isaac lever i. Och jag vill bara veta mer. Hur ser det ut på jorden? Vem är The Overseer? Var finns alla andra ”sites” där Unitologisterna arbetar på fler Markers? Trots att berättelsen är geografiskt bunden till vissa platser så är Dead Space-världen ett nervkittlande ställe som har plats för massor av utveckling. Så länge de klåfingriga utvecklarna låter bli mer multiplayer. Vissa spel behöver inte pew-pew deathmatch.

God tvåa: Minecraft

Det är faktiskt inte förrän nu den här fantastiska blockvärlden verkligen börjar blomstra. Vi har fått biotroper, nya djur, NPC-byar och en helvetesdimension kallad The Nether. Registret bara fortsätter att växa, och nu för tiden känner jag faktiskt en stor äventyrslusta falla på ibland. Världen utanför min farm och min gruva är än så länge relativt outforskad och full med faror. När jag har ett fullt sett diamantutrustning och massor av mat packad kanske jag vågar mig ut i någon riktning för att få min karta att växa. Kanske i en båt över havet eller till fots mot bergen. Minecraft kniper andraplatsen tack vare den enorma potential som fortfarande finns i den redan välutvecklade spelvärlden Mojäng har skapat.

Idag har följande bloggar skrivit om årets spelvärld/universum: Spelkriget, Aftonstjaerna, Kraid, Midnite Gamer, Slashdoublejump, Peter Ahonen, Megazine, Spelkänsla, EmmyZ, Kulturbloggen, Vill vara gamer, Mats Nylund (FZ.se), Spelmolnet, Explewed

GOTY 2011: Årets röstskådespelare

En ofta bortglömd dimension av speltillverkningen är att man ska ha rätt person på rätt plats när man spelar in rösterna för alla karaktärer. Oerfarna röstskådespelare kan krossa hela illusionen ett spel försöker skapa. Hur bra storyn än är skriven så måste den berättas av någon som låter trovärdig, annars har man svårt att ta det på allvar. Men det är inte helt utan goda sidor när någon är usel på att låta normal. Jag börjar dagens blogginlägg med att bjuda på nästan sex minuter humor, och exempel på hur man inte ska låta. In his blood? Way to go, kid!

Årets röstskådespelare 2011:

Mark Hamill.

Det är ganska stora kontraster i år när man tittar på röstskådespelet i de stora titlarna. Titlar som Deus Ex: Human Revolution och Dead Island har inte varit särskilt imponerande, framförallt inte med tanke på hur Adam Jensen låter som en bajsnödig Dirty Harry. Som jag sa ovan så bryter det ofta inlevelsen när någon tar i från tårna för att låta extra cool. L.A Noire tycker jag hade både berg och dalar i sin ensemble, men det är svårt att hålla samma höga nivå hela tiden med en så ambitiös mängd karaktärer och skådespelare.

Någon som man aldrig blir besviken på är Mark Hamill. Precis som jag nämnde redan igår så har allas våran Luke Skywalker hittat ett nytt hem i den kriminellt vansinniga clownens lila kostym. The Joker är en stark karaktär som genom tiden mig veterligen aldrig har gestaltats särskilt dåligt. Romero, Nicholson, Ledger och Hamill är i mina ögon lika bra även om deras tolkningar är annorlunda mot varandra. Om jag måste välja en så blir det faktiskt Hamill och hans samarbete med Rocksteady som får till perfekt mängd psykopat och komiker. Hamills talang att gå från hotfull mördare till skrattande galning på ett sätt som låter som taget ur serietidningarnas pratbubblor är anmärkningsvärd. Därför är vinsten självklar, och min hyllning till Jokern finns nu inte i ett, utan två blogginlägg. Det är de värda, både Jokern och Hamill.

God tvåa: Nolan North

Jag gillade inte Uncharted 3 särskilt mycket. Jag älskar däremot de tidigare spelen, och mycket tack vare att Nathan Drake är en sådan förträfflig hjälte. Jag gillar Nate även i trean, och Nolan North gör en lika stark insats som i de tidigare spelen. Komisk timing och stoisk äventyrslusta blandar hans röst med Drakes superba animationer till en komplett spelhjälte som är svår att inte tycka om. Spelet var en besvikelse, men röstskådespelet går inte att förneka.

Följande bloggar har idag bloggat om årets röstskådespelare: Spelkriget, Midnite Gamer, Kraid, Spelkänsla, Spelmolnet, Kulturbloggen, Spelvärldspareringar, Megazine, Peter Ahonen, Slash Dubble Jump

GOTY 2011: Årets bästa karaktärer.

Det finns flera problem med den här kategorin. För det första så har nästan ingen AAA-titel jag spelat i år en enda intressant karaktär i sig. Det är skitnödiga och förutsägbara stereotyper som Adam Jensen och Ezio Auditore ganska genomgående. Batman är hur cool som helst, men om han är en intressant karaktär? Tveksamt. Sen tycker jag alltid att det känns lite kymigt att man ska nominera mellan manligt och kvinnligt. Förstår varför den här könssegregerade nomineringsprocessen finns, men den är ju inte utan problem. Det finns tyvärr ont om intressanta kvinnor i de spel jag spelat i år. Hade det här varit 2010 hade inlägget sett helt annorlunda ut.

Årets bästa manliga karaktär 2011:

The Joker

Det är långa anor som har skapat serietidningsvärldens kanske bästa skurk. Hans första medverkan kom redan 1940 och sedan dess har han med serietidningsmediets mognad utvecklats till en komplex och älskvärd psykopat. Men en narr har ett huvudsakligt element i sin repertoar, och det är förmågan att locka till skratt. Tillåt mig illustrera med ett citat ur Arkham Asylum varför jag älskar Jokern mer än nästan någon annan skurk-karaktär:

Oracle: [reading an exchange between Dr. Young and Joker] She’s begging to stop the experiment, saying it’s too dangerous. Joker’s not listening… random threats to her family, a couple of bad jokes… a picture of a dead baby and a threat.
Batman: Go on.
Oracle: He says ”I’m coming for you. I want what I paid for.” Then a joke about wheelchairs. Lovely. And a drawing of some kind of donkey.

Oförutsägbart mörker och vansinne blandat med humor. Precis detta bjuds vi även på i Arkham City. Tyvärr är spelet inte lika djupt involverat i The Joker som karaktär, men vi får ändå träffa honom igen och höra Mark Hamills fantastiska röstskådespel.

Årets bästa kvinnliga karaktär 2011:

Dark Phoenix

Det är min egen ovilja att spela Dragon Age 2 samt spelbranschens oförmåga att ge oss fler mångsidiga och komplexa kvinnliga karaktärer som gör att jag skriver den här kategorin med den här lite haltande motiveringen. Phoenix, även känd som Jean Grey från X-men, har varit på tapeten ganska mycket om man följer fightingspel. Hennes plats i Marvel vs Capcom 3, innan Ultimate kom ut, var att peka ut spelarna som verkligen ville vinna. Hennes förmåga att aktivera Dark Phoenix och återfå allt liv, samt att göra äckliga mängder skada har varit huvudfokus i debatten om att spela lamt. Det gick så långt att man under turneringen Seasons Beatings i oktober spelade en 5 vs 5 turnering kallad Good vs Evil, där Evil-laget var fem kända Phoenix-användare. Så i den benämningen är hon verkligen bäst, för att inte säga helt trasig. Dessutom tycker jag Jean Grey är ganska cool som karaktär, men i MvC3 får vi tyvärr inte se något annat av henne än den otroliga talangen för död hon besitter.

Följande bloggar har idag bloggat om årets bästa manliga/kvinnliga karaktär: Spelkriget, Megazine, Kraid, Peter Ahonen, Midnite Gamer, Spelkänsla, Explewd, Hifi Lofi, EmmyZ, Spelvärldspareringar

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.